Repúblika ng Pilipinás

Om ganska precis 20 timmar sitter jag på ett flygplan igen - den här gången är det för att besöka Filippinerna, närmare bestämt ön Panglao. Det ska bli skönt att vara lite ledig igen.. :)

Ska väl försöka få ur mig några rader här under de två veckorna jag är borta, men det hänger ju lite på hur möjligheterna ser ut. I värsta fall får det bli en sammanfattning när jag är hemma igen.

At the Copa, Copacabana

Efter Lima delade vi på oss; mamma åkte hemåt medan jag och pappa fortsatte till Rio de Janeiro när vi ändå var i närheten. Det var ett femtimmars nattflyg så vi var lite trötta när vi kom fram till centrum och hotellet på morgonen. De var dock stenhårda på att incheckningen inte skulle ske förrän klockan 14, så vi gav oss istället ut för att se oss om i stan.

Efter lite McD-frukost för att vakna tog vi metron till Copacabana, mest för att kolla läget eftersom det var både tidigt på morgonen och lite regnigt. Första intrycket var att det är hemskt mycket trafik precis bredvid stranden. Pga det dåliga vädret stannade vi inte så länge utan åkte vidare till Maracana-stadion, som tyvärr för tillfället är stängd för renovering. Det gick dock fortfarande att bli imponerad över storleken på arenan!

Vi hade fortfarande gott om tid tills rummet skulle vara klart för inflyttning, så trots att vi kände oss lite sega struntade vi i tunnelbanan och började gå mot centrum. Vi följde större gator och miljön kunde säkert ha varit trevligare på annat håll, men det blev ändå en rätt trevlig promenad på ca 7 km. Vi hann lagom med att äta innan klockan blev två, och pappa somnade så fort vi kommit in på rummet. Lite senare tog vi ytterligare en liten promenad runt downtown Rio, men tog tidig kväll till slut.

Tisdagen hade vi bokat in för en tur runt några av sevärdheterna i stan. Vi fick åka tillbaka till Copacabana för att bli upphämtade, sen började turen med sightseeing runt stadens centrum.. underbar logik. Vi fick dock se en del på vägen dit också, som tur var. Enda stoppet i centrum gjordes vid den pyramidformade katedralen som låg på hotellets bakgård, i princip.

När vi sett oss mätta på byggnader i centrum styrde vi kosan söderut, mot Sockertoppsberget. Det ligger på en halvö i sydöstra Rio och är ca 400 meter högt. Enda sättet att ta sig till toppen är en tvådelad linbana som pausar halvvägs upp på en närliggande kulle. Linbanan byggdes 1912 och firar alltså 100 år nästa år, som tur är har man bytt ut kabinerna man åker i (även om den första användes i hela 60 år!) .En trevlig tur med fina vyer över stan (sol igen!) som ligger inklämd mellan en massa bergstoppar och skogar, riktigt vackert.

Efter lunchen på en fiskrestaurang i Ipanema (vi åt dock pasta bägge två) hann vi med en promenad längs strandremsan som sägs vara lite finare än den mer kända Copacabana. På väg tillbaka får jag syn på Stephen Fry som är där för att spela in något TV-aktigt, och han var snäll nog att låta sig fotograferas med mig :)

Eftermiddagen går sen åt till att åka buss och sen tåg upp genom regnskogen till den stora Kristusstatyn som är stadens symbol, en imponerande sak och minst lika imponerande vyer därifrån på dryga 700 meters höjd. Tyvärr var det helt tjockt med folk däruppe, som såklart förtog en del av upplevelsen.

Nu är det sovdags, imorrn gör vi nog inte mycket annat än att äta och resa hemåt. Over and out.

Peru: Midvinternattens köld är nog inte så hård, trots allt

Fredag, midsommarafton. Eller vintersolstånd, som det är här på södra halvan. Oavsett vilket så ska det såklart paraderas, i första hand av skolbarn. En lustig detalj här var att i princip alla klasser hade kläder, banderoller eller plakat med budskap mot droger.

Nåväl. Nazca är inte så stort och vi kände att vi hade sett det vi ville av stan, så vi tog bara en kort promenad runt lunch för att hitta nånstans att äta, innan det var dags att äntra bussen för att ta sig till Paracas. Långfärdsbussarna här är som flygplan; man blir scannad efter metallprylar, måste visa pass och blir serverad mat eller förfriskningar under resan.

Paracas är knappt mer än en by vid vattnet, dock en väldigt turistig sådan, och ser ut att vara på väg att expanderas rejält. Det finns en gågata vid vattnet där alla restauranger finns, och där samlas en stor mängd av de pelikaner och hägrar som hoppas på en smakbit. Fascinerande att se dem glida fram ett par centimeter över havsytan för att försöka hitta lite fisk att fånga.

Lördagen gick vi upp tidigt för att åka båt ut till Ballestaöarna och dess rika naturliv. Otroliga mängder fåglar satt på klipporna, och bland dem kunde man skymta någon enstaka Humboldtpingvin. Sjölejon fanns det också några stycken. Det enorma antalet fåglar ger ju upphov till ett visst avfall, och med jämna mellanrum finns det folk som åker till öarna för att samla in spillningen som används som gödsel. När öarna upptäcktes var lagret med spillning upp till 70 meter tjockt!

Slutligen har vi kommit tillbaka till Lima där vi nu är redo för sista natten och dagen i Peru.

Peru: I Nazca flyger man gärna i luften

Onsdagen hade vi inget inplanerat förrän nattbussen skulle avgå 21:30. Vi hade dock spetsat in oss på några sevärdheter i staden; Santa Catalina-klostret, katedralen och den mumifierade inkaflickan som hade offrats av sitt folk för att blidka gudarna. Med i tankarna fanns också lite solande/vilande i hotellets fina trädgård.

Klostret hoppade vi över på förmiddagen efter att ha sett inträdespriset, och gick istället till muséet där inkaflickan fanns. Där visades en video från en av expeditionerna upp på berget där mumien hade hittats, och när den var klar famns en utställning i närheten med olika föremål som hade dykt upp under utgrävningarna. Själva mumien kunde ses i en nedfryst monter, hon har inte varit upptinad mer än några timmar totalt och är väldigt välbevarad.

Efter detta drog vi oss tillbaka till hotellträdgården. Jag solade lite och passade på att följa Göteborg-Elfsborg via sr.se, och när matchen var slut traskade vi iväg till Plaza de Armas och åt på en restaurang med fin utsikt över torget. Efter lite fönstershopping drog vi oss till katedralen som skulle öppna klockan fem, men där fick vi tji då den var stängd hela den dagen.

Nattbussen dök dock upp som den skulle och vi lyckades sova rätt bra alla tre. Strax efter sju var vi framme i Nazca, och på väg till hotellet fick vi höra om lite ändrade planer: vi skulle flyga över Nazcalinjerna redan samma dag istället för att ta det på fredagsmorgonen. Det passade oss utmärkt.

Nazca är en liten ort som ingen skulle bry sig om om det inte var för just linjerna ute i öknen utanför byn. Det såg rätt nergånget ut på många håll, med vissa undantag för en gågata och stora torget (som även här heter Plaza de Armas). Vi hann äta lagom mycket innan det var dags att flyga, vi hade hört att man inte ska vara proppmätt eftersom det kan gunga en hel del uppe i ett litet plan.

Hursomhelst, vi lämnade marken i en Cessna 207 och fick se ca 15 av de hundratals figurer som är uppritade på marken. Ingen vet exakt vad de användes till eller hur de gjordes en gång i tiden, men det finns teorier om utomjordingar, stjärnkartor, ceremonier och annat smått och gott. En lustig syn var det åtminstone.

Nu är det snart sovdags, imorrn blir en transportdag för att ta oss till Paracas. Inte långt kvar här nu..

Peru: El cóndor pasa

Förvånansvärt pigga gav vi oss iväg från Chivay längre in i Colcadalen. Vi stannade till efter en knapp timme i provinsens förra huvudstad Yanque, där vi fick se en kyrka byggd i spansk-amerikansk barockstil. Trots den tidiga timmen var det redan en hel del folk på torget och man kunde bland annat bli fotad med en tam falk (eller något liknande) på armen eller huvudet, mot en kostnad av en eller två soles. Meningen var också att vi skulle få se lite dans, men pga högtalarproblem kom det inte igång innan vi behövde åka vidare.

Ett par timmar senare var vi framme vid Cruz del Cóndor, en utsiktspunkt över Colcaravinen (dalen hade blivit ravin en stund tidigare) där man ofta kan se kondorer på nära håll när de seglar uppåt på varma vindar. Vi hade tur och hann dit innan det blivit alltför varmt, så vi fick se ganska många av de majestätiska fåglarna som kan ha ett vingspann på upp till tre meter. Vissa flög förbi bara ett par meter ovanför oss!

På väg tillbaka gjorde vi några små stopp med bussen, bland annat för att ta en promenad och se lite av växtfloran där uppe på knappa 4 000 meters höjd - diverse olika kaktusar och Perus nationalblomma, inkablomman. Vi gick även längs kanten av ravinen och kunde se ca 1 000 meter ner i den. Tyvärr jagades vi emellanåt av irriterande stora bin, som såg ut och lät betydligt farligare än de var, men det tänker man inte på så lätt i såna situationer.

Vi hann också med att smaka på ett par olika sorters kaktusfrukt, som var klart godare än jag hade trott. Riktigt läskande! Frukterna har taggiga skal när de växer, men när de är mogna att ätas blåser taggarna bort i vinden. Naturen är allt bra fiffig ibland.

Efter en ny buffélunch i Chivay tog vi en sväng runt torget och fick se ytterligare en i raden av alla parader. Denna gången verkade det som att hela staden var inblandad, för efter alla olika grupper av skolbarn kom hotellpersonal, folk inom polis- och säkerhetsväsendena och en massa fler. Mitt på en tisdag.. men det kanske var allmän helgdag, kvällen innan hade man haft parad för att stan blivit ett år äldre.

Slumrade och läste en del på väg tillbaka till Arequipa, så resten av bussturen gick rätt fort trots att det rörde sig om några timmar. Efter att ha landat på hotellet sträckte vi på benen lite med en kvällspromenad runt centrum, och sprang naturligtvis in i en av de andra passagerarna från turen till Colcadalen. Staden är ju inte större än 800 000 invånare, så varför bli förvånad?

Peru: Mot Arequipa och vidare

Ungefär sex timmar tar det att åka buss mellan Puno och Arequipa. Det är också i princip vad som hände på söndagen, förutom en god lunch och en liten promenad i centrum.

Idag har det hänt lite mer. Vid åttatiden hämtades vi av en stor röd buss för vidare färd mot Colcadalen. En pratglad guide följde också med, och när hon ville att vi alla skulle säga våra namn och var vi kom ifrån visade det sig att vi inte var ensamma om att vara från Sverige.

Vid ett stopp på dryga 4 500 meters höjd svimmade en ung tjej från USA. Det blev lite kalabalik innan hon kvicknade till med hjälp av syrgas och lite 96-procentig alkohol. Den tunna luften är inte alltid att leka med, precis. Utöver detta gick bussresan bra och vi hann lära oss om och se en hel del olika lamadjur.

Vi hann med ett par timmars promenad på en gammal inkaled inlandet var dags att dra sig till de varma källorna vid Chivay. Källorna är ca 85 grader varma när de lämnar marken, och i badhuset där vi var har man fått ner det till 40. Mycket skönt och mindre svavellukt än man hade kunnat tro.

På kvällen följde jag med den göteborgska familjen till en restaurang som spelade traditionell peruansk folkmusik. Det var även lite dans och dottern blev uppdragen på dansgolvet två gånger, vi andra slapp.

Imorrn väntar Kondorkorset, väckning 05:00.

Peru: Att åka båt 3 812 meter över havet

Titicacasjön, alltså. Världens högst belägna navigerbara sjö, vad nu det kan innebära.

Vi besökte Uros-öarna, som är helt gjorda av vassen totora. Även husen och båtarna som befolkningen använder är gjorda av samma materiel. Det används även som febernedsättande omslag, och att tugga på rötterna fungerar utmärkt som substitut till tandborstning. Man lever väldigt traditionellt här, även om det finns en del moderna inslag numera, som solcellsdriven el.

Ön Taquile ligger yterligare ett par timmars båtfärd ut i sjön. Ön ägs och styrs av befolkningen som även har gemensam ekonomi, alla inkomster fördelas mellan invånarna eller används för nödvändiga gemensamma inköp som mat. Man har också anammat inkafolkets tre regler: inte stjäla, inte ljuga, inte vara lat.

(Kort inlägg då det är tredje gången jag försöker få detta publicerat..)