Peru: Höga berg och djupa dalar

Vid åttatiden på onsdagsmorgonen lämnade vi Cusco och åkte nordöstra mot inkas heliga dal Urubamba. Den sägs innehålla världens kanske mest bördiga jord och har dessutom gott om vatten hela året från floden med samma namn. Här odlas mest majs och potatis, huvudingredienser i det peruanska köket förr som nu (det finns för övrigt över 4000 sorters potatis här).

Efter ett kort stopp på en marknad i Ccorao kom vi så småningom fram till Pisac, där orten överskuggas av berg på flera sidor och en stor arkeologisk park finns tillgänglig en bit upp på den norra sidan. Vi åkte bil upp till ingången och gjorde sen en vandring på 1-2 timmar längs slingrande stigar och trappor utan några räcken. Hemma i Sverige hade hela stället stängts på en kaffekvart av nitiska byråkrater.

Under vår lilla promenad fick vi se fina exempel på terrassodlingar, vaktposter och tempel som inkafolket använde. Vi slapp också större turistinvasioner pga att vi gått upp såpass tidigt, vilket vi såklart inte ångrade.

När vi kommit ner till Pisac igen fick vi se ett gammalt bageri (vedugn!) som fortfarande var i bruk. Här träffade vi ett svenskt par som dagen därpå skulle ge sig på att vandra inkaleden. Ett par lyckönskningar var på sin plats, tyckte vi.

Ytterligare bilfärd genom stora fält och plantager följde innan det var dags för buffélunch på ett nyöppnat ställe vid namn Inkalicious. Gott och inte särskilt dyrt. Mätta och belåtna tog vi oss an dagens sista bilsträcka, till Ollantaytambo.

Lite mer fysiska övningar hanns med då det även här finns lämningar längs sluttningarna, dock ofärdiga eftersom spanjorerna hann komma innan byggnaderna blev klara. Jag försökte hänga med i guidens tempo uppför trapporna men den tunna luften gjorde sig snart påmind och en stund fick mitt synfält för sig att krympa lite i takt med mina hjärtslag. Tänk vilken skillnad några tusen meter kan göra :)

Efter att vi slutligen installerat oss på hotellet strosade vi runt i orten en stund och fick bland annat se exempel på de mängder med marsvin som vissa familjer håller sig med, ibland flera hundra. De får växa till sig ett tag innan de steks och äts upp. Vi har inte kunnat smaka marsvin än men hoppas få göra det snart.