Efter Lima delade vi på oss; mamma åkte hemåt medan jag och pappa fortsatte till Rio de Janeiro när vi ändå var i närheten. Det var ett femtimmars nattflyg så vi var lite trötta när vi kom fram till centrum och hotellet på morgonen. De var dock stenhårda på att incheckningen inte skulle ske förrän klockan 14, så vi gav oss istället ut för att se oss om i stan.
Efter lite McD-frukost för att vakna tog vi metron till Copacabana, mest för att kolla läget eftersom det var både tidigt på morgonen och lite regnigt. Första intrycket var att det är hemskt mycket trafik precis bredvid stranden. Pga det dåliga vädret stannade vi inte så länge utan åkte vidare till Maracana-stadion, som tyvärr för tillfället är stängd för renovering. Det gick dock fortfarande att bli imponerad över storleken på arenan!
Vi hade fortfarande gott om tid tills rummet skulle vara klart för inflyttning, så trots att vi kände oss lite sega struntade vi i tunnelbanan och började gå mot centrum. Vi följde större gator och miljön kunde säkert ha varit trevligare på annat håll, men det blev ändå en rätt trevlig promenad på ca 7 km. Vi hann lagom med att äta innan klockan blev två, och pappa somnade så fort vi kommit in på rummet. Lite senare tog vi ytterligare en liten promenad runt downtown Rio, men tog tidig kväll till slut.
Tisdagen hade vi bokat in för en tur runt några av sevärdheterna i stan. Vi fick åka tillbaka till Copacabana för att bli upphämtade, sen började turen med sightseeing runt stadens centrum.. underbar logik. Vi fick dock se en del på vägen dit också, som tur var. Enda stoppet i centrum gjordes vid den pyramidformade katedralen som låg på hotellets bakgård, i princip.
När vi sett oss mätta på byggnader i centrum styrde vi kosan söderut, mot Sockertoppsberget. Det ligger på en halvö i sydöstra Rio och är ca 400 meter högt. Enda sättet att ta sig till toppen är en tvådelad linbana som pausar halvvägs upp på en närliggande kulle. Linbanan byggdes 1912 och firar alltså 100 år nästa år, som tur är har man bytt ut kabinerna man åker i (även om den första användes i hela 60 år!) .En trevlig tur med fina vyer över stan (sol igen!) som ligger inklämd mellan en massa bergstoppar och skogar, riktigt vackert.
Efter lunchen på en fiskrestaurang i Ipanema (vi åt dock pasta bägge två) hann vi med en promenad längs strandremsan som sägs vara lite finare än den mer kända Copacabana. På väg tillbaka får jag syn på Stephen Fry som är där för att spela in något TV-aktigt, och han var snäll nog att låta sig fotograferas med mig :)
Eftermiddagen går sen åt till att åka buss och sen tåg upp genom regnskogen till den stora Kristusstatyn som är stadens symbol, en imponerande sak och minst lika imponerande vyer därifrån på dryga 700 meters höjd. Tyvärr var det helt tjockt med folk däruppe, som såklart förtog en del av upplevelsen.
Nu är det sovdags, imorrn gör vi nog inte mycket annat än att äta och resa hemåt. Over and out.
onsdag 29 juni 2011
söndag 26 juni 2011
Peru: Midvinternattens köld är nog inte så hård, trots allt
Fredag, midsommarafton. Eller vintersolstånd, som det är här på södra halvan. Oavsett vilket så ska det såklart paraderas, i första hand av skolbarn. En lustig detalj här var att i princip alla klasser hade kläder, banderoller eller plakat med budskap mot droger.
Nåväl. Nazca är inte så stort och vi kände att vi hade sett det vi ville av stan, så vi tog bara en kort promenad runt lunch för att hitta nånstans att äta, innan det var dags att äntra bussen för att ta sig till Paracas. Långfärdsbussarna här är som flygplan; man blir scannad efter metallprylar, måste visa pass och blir serverad mat eller förfriskningar under resan.
Paracas är knappt mer än en by vid vattnet, dock en väldigt turistig sådan, och ser ut att vara på väg att expanderas rejält. Det finns en gågata vid vattnet där alla restauranger finns, och där samlas en stor mängd av de pelikaner och hägrar som hoppas på en smakbit. Fascinerande att se dem glida fram ett par centimeter över havsytan för att försöka hitta lite fisk att fånga.
Lördagen gick vi upp tidigt för att åka båt ut till Ballestaöarna och dess rika naturliv. Otroliga mängder fåglar satt på klipporna, och bland dem kunde man skymta någon enstaka Humboldtpingvin. Sjölejon fanns det också några stycken. Det enorma antalet fåglar ger ju upphov till ett visst avfall, och med jämna mellanrum finns det folk som åker till öarna för att samla in spillningen som används som gödsel. När öarna upptäcktes var lagret med spillning upp till 70 meter tjockt!
Slutligen har vi kommit tillbaka till Lima där vi nu är redo för sista natten och dagen i Peru.
Nåväl. Nazca är inte så stort och vi kände att vi hade sett det vi ville av stan, så vi tog bara en kort promenad runt lunch för att hitta nånstans att äta, innan det var dags att äntra bussen för att ta sig till Paracas. Långfärdsbussarna här är som flygplan; man blir scannad efter metallprylar, måste visa pass och blir serverad mat eller förfriskningar under resan.
Paracas är knappt mer än en by vid vattnet, dock en väldigt turistig sådan, och ser ut att vara på väg att expanderas rejält. Det finns en gågata vid vattnet där alla restauranger finns, och där samlas en stor mängd av de pelikaner och hägrar som hoppas på en smakbit. Fascinerande att se dem glida fram ett par centimeter över havsytan för att försöka hitta lite fisk att fånga.
Lördagen gick vi upp tidigt för att åka båt ut till Ballestaöarna och dess rika naturliv. Otroliga mängder fåglar satt på klipporna, och bland dem kunde man skymta någon enstaka Humboldtpingvin. Sjölejon fanns det också några stycken. Det enorma antalet fåglar ger ju upphov till ett visst avfall, och med jämna mellanrum finns det folk som åker till öarna för att samla in spillningen som används som gödsel. När öarna upptäcktes var lagret med spillning upp till 70 meter tjockt!
Slutligen har vi kommit tillbaka till Lima där vi nu är redo för sista natten och dagen i Peru.
fredag 24 juni 2011
Peru: I Nazca flyger man gärna i luften
Onsdagen hade vi inget inplanerat förrän nattbussen skulle avgå 21:30. Vi hade dock spetsat in oss på några sevärdheter i staden; Santa Catalina-klostret, katedralen och den mumifierade inkaflickan som hade offrats av sitt folk för att blidka gudarna. Med i tankarna fanns också lite solande/vilande i hotellets fina trädgård.
Klostret hoppade vi över på förmiddagen efter att ha sett inträdespriset, och gick istället till muséet där inkaflickan fanns. Där visades en video från en av expeditionerna upp på berget där mumien hade hittats, och när den var klar famns en utställning i närheten med olika föremål som hade dykt upp under utgrävningarna. Själva mumien kunde ses i en nedfryst monter, hon har inte varit upptinad mer än några timmar totalt och är väldigt välbevarad.
Efter detta drog vi oss tillbaka till hotellträdgården. Jag solade lite och passade på att följa Göteborg-Elfsborg via sr.se, och när matchen var slut traskade vi iväg till Plaza de Armas och åt på en restaurang med fin utsikt över torget. Efter lite fönstershopping drog vi oss till katedralen som skulle öppna klockan fem, men där fick vi tji då den var stängd hela den dagen.
Nattbussen dök dock upp som den skulle och vi lyckades sova rätt bra alla tre. Strax efter sju var vi framme i Nazca, och på väg till hotellet fick vi höra om lite ändrade planer: vi skulle flyga över Nazcalinjerna redan samma dag istället för att ta det på fredagsmorgonen. Det passade oss utmärkt.
Nazca är en liten ort som ingen skulle bry sig om om det inte var för just linjerna ute i öknen utanför byn. Det såg rätt nergånget ut på många håll, med vissa undantag för en gågata och stora torget (som även här heter Plaza de Armas). Vi hann äta lagom mycket innan det var dags att flyga, vi hade hört att man inte ska vara proppmätt eftersom det kan gunga en hel del uppe i ett litet plan.
Hursomhelst, vi lämnade marken i en Cessna 207 och fick se ca 15 av de hundratals figurer som är uppritade på marken. Ingen vet exakt vad de användes till eller hur de gjordes en gång i tiden, men det finns teorier om utomjordingar, stjärnkartor, ceremonier och annat smått och gott. En lustig syn var det åtminstone.
Nu är det snart sovdags, imorrn blir en transportdag för att ta oss till Paracas. Inte långt kvar här nu..
Klostret hoppade vi över på förmiddagen efter att ha sett inträdespriset, och gick istället till muséet där inkaflickan fanns. Där visades en video från en av expeditionerna upp på berget där mumien hade hittats, och när den var klar famns en utställning i närheten med olika föremål som hade dykt upp under utgrävningarna. Själva mumien kunde ses i en nedfryst monter, hon har inte varit upptinad mer än några timmar totalt och är väldigt välbevarad.
Efter detta drog vi oss tillbaka till hotellträdgården. Jag solade lite och passade på att följa Göteborg-Elfsborg via sr.se, och när matchen var slut traskade vi iväg till Plaza de Armas och åt på en restaurang med fin utsikt över torget. Efter lite fönstershopping drog vi oss till katedralen som skulle öppna klockan fem, men där fick vi tji då den var stängd hela den dagen.
Nattbussen dök dock upp som den skulle och vi lyckades sova rätt bra alla tre. Strax efter sju var vi framme i Nazca, och på väg till hotellet fick vi höra om lite ändrade planer: vi skulle flyga över Nazcalinjerna redan samma dag istället för att ta det på fredagsmorgonen. Det passade oss utmärkt.
Nazca är en liten ort som ingen skulle bry sig om om det inte var för just linjerna ute i öknen utanför byn. Det såg rätt nergånget ut på många håll, med vissa undantag för en gågata och stora torget (som även här heter Plaza de Armas). Vi hann äta lagom mycket innan det var dags att flyga, vi hade hört att man inte ska vara proppmätt eftersom det kan gunga en hel del uppe i ett litet plan.
Hursomhelst, vi lämnade marken i en Cessna 207 och fick se ca 15 av de hundratals figurer som är uppritade på marken. Ingen vet exakt vad de användes till eller hur de gjordes en gång i tiden, men det finns teorier om utomjordingar, stjärnkartor, ceremonier och annat smått och gott. En lustig syn var det åtminstone.
Nu är det snart sovdags, imorrn blir en transportdag för att ta oss till Paracas. Inte långt kvar här nu..
torsdag 23 juni 2011
Peru: El cóndor pasa
Förvånansvärt pigga gav vi oss iväg från Chivay längre in i Colcadalen. Vi stannade till efter en knapp timme i provinsens förra huvudstad Yanque, där vi fick se en kyrka byggd i spansk-amerikansk barockstil. Trots den tidiga timmen var det redan en hel del folk på torget och man kunde bland annat bli fotad med en tam falk (eller något liknande) på armen eller huvudet, mot en kostnad av en eller två soles. Meningen var också att vi skulle få se lite dans, men pga högtalarproblem kom det inte igång innan vi behövde åka vidare.
Ett par timmar senare var vi framme vid Cruz del Cóndor, en utsiktspunkt över Colcaravinen (dalen hade blivit ravin en stund tidigare) där man ofta kan se kondorer på nära håll när de seglar uppåt på varma vindar. Vi hade tur och hann dit innan det blivit alltför varmt, så vi fick se ganska många av de majestätiska fåglarna som kan ha ett vingspann på upp till tre meter. Vissa flög förbi bara ett par meter ovanför oss!
På väg tillbaka gjorde vi några små stopp med bussen, bland annat för att ta en promenad och se lite av växtfloran där uppe på knappa 4 000 meters höjd - diverse olika kaktusar och Perus nationalblomma, inkablomman. Vi gick även längs kanten av ravinen och kunde se ca 1 000 meter ner i den. Tyvärr jagades vi emellanåt av irriterande stora bin, som såg ut och lät betydligt farligare än de var, men det tänker man inte på så lätt i såna situationer.
Vi hann också med att smaka på ett par olika sorters kaktusfrukt, som var klart godare än jag hade trott. Riktigt läskande! Frukterna har taggiga skal när de växer, men när de är mogna att ätas blåser taggarna bort i vinden. Naturen är allt bra fiffig ibland.
Efter en ny buffélunch i Chivay tog vi en sväng runt torget och fick se ytterligare en i raden av alla parader. Denna gången verkade det som att hela staden var inblandad, för efter alla olika grupper av skolbarn kom hotellpersonal, folk inom polis- och säkerhetsväsendena och en massa fler. Mitt på en tisdag.. men det kanske var allmän helgdag, kvällen innan hade man haft parad för att stan blivit ett år äldre.
Slumrade och läste en del på väg tillbaka till Arequipa, så resten av bussturen gick rätt fort trots att det rörde sig om några timmar. Efter att ha landat på hotellet sträckte vi på benen lite med en kvällspromenad runt centrum, och sprang naturligtvis in i en av de andra passagerarna från turen till Colcadalen. Staden är ju inte större än 800 000 invånare, så varför bli förvånad?
Ett par timmar senare var vi framme vid Cruz del Cóndor, en utsiktspunkt över Colcaravinen (dalen hade blivit ravin en stund tidigare) där man ofta kan se kondorer på nära håll när de seglar uppåt på varma vindar. Vi hade tur och hann dit innan det blivit alltför varmt, så vi fick se ganska många av de majestätiska fåglarna som kan ha ett vingspann på upp till tre meter. Vissa flög förbi bara ett par meter ovanför oss!
På väg tillbaka gjorde vi några små stopp med bussen, bland annat för att ta en promenad och se lite av växtfloran där uppe på knappa 4 000 meters höjd - diverse olika kaktusar och Perus nationalblomma, inkablomman. Vi gick även längs kanten av ravinen och kunde se ca 1 000 meter ner i den. Tyvärr jagades vi emellanåt av irriterande stora bin, som såg ut och lät betydligt farligare än de var, men det tänker man inte på så lätt i såna situationer.
Vi hann också med att smaka på ett par olika sorters kaktusfrukt, som var klart godare än jag hade trott. Riktigt läskande! Frukterna har taggiga skal när de växer, men när de är mogna att ätas blåser taggarna bort i vinden. Naturen är allt bra fiffig ibland.
Efter en ny buffélunch i Chivay tog vi en sväng runt torget och fick se ytterligare en i raden av alla parader. Denna gången verkade det som att hela staden var inblandad, för efter alla olika grupper av skolbarn kom hotellpersonal, folk inom polis- och säkerhetsväsendena och en massa fler. Mitt på en tisdag.. men det kanske var allmän helgdag, kvällen innan hade man haft parad för att stan blivit ett år äldre.
Slumrade och läste en del på väg tillbaka till Arequipa, så resten av bussturen gick rätt fort trots att det rörde sig om några timmar. Efter att ha landat på hotellet sträckte vi på benen lite med en kvällspromenad runt centrum, och sprang naturligtvis in i en av de andra passagerarna från turen till Colcadalen. Staden är ju inte större än 800 000 invånare, så varför bli förvånad?
tisdag 21 juni 2011
Peru: Mot Arequipa och vidare
Ungefär sex timmar tar det att åka buss mellan Puno och Arequipa. Det är också i princip vad som hände på söndagen, förutom en god lunch och en liten promenad i centrum.
Idag har det hänt lite mer. Vid åttatiden hämtades vi av en stor röd buss för vidare färd mot Colcadalen. En pratglad guide följde också med, och när hon ville att vi alla skulle säga våra namn och var vi kom ifrån visade det sig att vi inte var ensamma om att vara från Sverige.
Vid ett stopp på dryga 4 500 meters höjd svimmade en ung tjej från USA. Det blev lite kalabalik innan hon kvicknade till med hjälp av syrgas och lite 96-procentig alkohol. Den tunna luften är inte alltid att leka med, precis. Utöver detta gick bussresan bra och vi hann lära oss om och se en hel del olika lamadjur.
Vi hann med ett par timmars promenad på en gammal inkaled inlandet var dags att dra sig till de varma källorna vid Chivay. Källorna är ca 85 grader varma när de lämnar marken, och i badhuset där vi var har man fått ner det till 40. Mycket skönt och mindre svavellukt än man hade kunnat tro.
På kvällen följde jag med den göteborgska familjen till en restaurang som spelade traditionell peruansk folkmusik. Det var även lite dans och dottern blev uppdragen på dansgolvet två gånger, vi andra slapp.
Imorrn väntar Kondorkorset, väckning 05:00.
Idag har det hänt lite mer. Vid åttatiden hämtades vi av en stor röd buss för vidare färd mot Colcadalen. En pratglad guide följde också med, och när hon ville att vi alla skulle säga våra namn och var vi kom ifrån visade det sig att vi inte var ensamma om att vara från Sverige.
Vid ett stopp på dryga 4 500 meters höjd svimmade en ung tjej från USA. Det blev lite kalabalik innan hon kvicknade till med hjälp av syrgas och lite 96-procentig alkohol. Den tunna luften är inte alltid att leka med, precis. Utöver detta gick bussresan bra och vi hann lära oss om och se en hel del olika lamadjur.
Vi hann med ett par timmars promenad på en gammal inkaled inlandet var dags att dra sig till de varma källorna vid Chivay. Källorna är ca 85 grader varma när de lämnar marken, och i badhuset där vi var har man fått ner det till 40. Mycket skönt och mindre svavellukt än man hade kunnat tro.
På kvällen följde jag med den göteborgska familjen till en restaurang som spelade traditionell peruansk folkmusik. Det var även lite dans och dottern blev uppdragen på dansgolvet två gånger, vi andra slapp.
Imorrn väntar Kondorkorset, väckning 05:00.
måndag 20 juni 2011
Peru: Att åka båt 3 812 meter över havet
Titicacasjön, alltså. Världens högst belägna navigerbara sjö, vad nu det kan innebära.
Vi besökte Uros-öarna, som är helt gjorda av vassen totora. Även husen och båtarna som befolkningen använder är gjorda av samma materiel. Det används även som febernedsättande omslag, och att tugga på rötterna fungerar utmärkt som substitut till tandborstning. Man lever väldigt traditionellt här, även om det finns en del moderna inslag numera, som solcellsdriven el.
Ön Taquile ligger yterligare ett par timmars båtfärd ut i sjön. Ön ägs och styrs av befolkningen som även har gemensam ekonomi, alla inkomster fördelas mellan invånarna eller används för nödvändiga gemensamma inköp som mat. Man har också anammat inkafolkets tre regler: inte stjäla, inte ljuga, inte vara lat.
(Kort inlägg då det är tredje gången jag försöker få detta publicerat..)
Vi besökte Uros-öarna, som är helt gjorda av vassen totora. Även husen och båtarna som befolkningen använder är gjorda av samma materiel. Det används även som febernedsättande omslag, och att tugga på rötterna fungerar utmärkt som substitut till tandborstning. Man lever väldigt traditionellt här, även om det finns en del moderna inslag numera, som solcellsdriven el.
Ön Taquile ligger yterligare ett par timmars båtfärd ut i sjön. Ön ägs och styrs av befolkningen som även har gemensam ekonomi, alla inkomster fördelas mellan invånarna eller används för nödvändiga gemensamma inköp som mat. Man har också anammat inkafolkets tre regler: inte stjäla, inte ljuga, inte vara lat.
(Kort inlägg då det är tredje gången jag försöker få detta publicerat..)
lördag 18 juni 2011
Peru: Lång dags färd mot natt
Strejken här i området beror, om jag fattat rätt, på ett allmänt missnöje mot att regeringen ger utländska företag tillstånd att komma hit och ta över/bedriva gruvdrift (guld, silver, koppar och tenn finns det gott om här). Lokala företag hade brytt sig mer om att ta hand om bygderna runt gruvorna, säger man. Det har gått så långt nu att man hotar med att leda ut allt avfallsvatten från de närliggande gruvorna till Titicacasjön, för att med flit förorena det klara vattnet. En ny president är redan vald och kommer till makten 28 juli, han ska vara mer på de fattigas sida och kommer säkert se över situationen. Frågan är om det är för sent?
Pga strejken kunde vi inte åka den vanliga vägen mellan Cusco och Puno, utan fick göra en liten avstickare. Istället för en bekväm resa på ca sju timmar blev det nu 13 timmar (inkl. ett par små stopp) på mestadels oasfalterad väg. En aning tröttsamt mot slutet!
De tidiga morgnarna fortsätter, imorrn blir vi hämtade 06:40 för en heldagstur ute på sjön och ett par av öarna där, bland annat Uros-öarna som är helt gjorda av vass och flyter på sjön. Sova får man göra när man blir gammal :)
Pga strejken kunde vi inte åka den vanliga vägen mellan Cusco och Puno, utan fick göra en liten avstickare. Istället för en bekväm resa på ca sju timmar blev det nu 13 timmar (inkl. ett par små stopp) på mestadels oasfalterad väg. En aning tröttsamt mot slutet!
De tidiga morgnarna fortsätter, imorrn blir vi hämtade 06:40 för en heldagstur ute på sjön och ett par av öarna där, bland annat Uros-öarna som är helt gjorda av vass och flyter på sjön. Sova får man göra när man blir gammal :)
fredag 17 juni 2011
Peru: Machu Picchu
Vårt mest kända resmål, troligen. Tidig avfärd (06:00) från hotellet, för att komma med ett morgontåg till Aguas Calientes. Tåget följde Urubambafloden hela vägen samtidigt som dalen efter ett tag avsmalnade till en canyon. Vegetationen förändrades också en del, det märktes tydligt att vi var på väg mot djungeln.
När tågresan var avklarad var det dags att äntra bussen som skulle ta oss ca 400 meter uppåt till ingången till den tidigare dolda och bortglömda staden. Kan man få nog av smala serpentinvägar? Vi bjöds på fin utsikt på vägen upp, även om det senare bleknade en aning när vi väl var uppe på toppen.
Vår guide mötte upp oss utanför ingången och tog sig gott om tid att berätta om alla byggnader och deras funktioner; ibland fakta och ibland spekulationer, eftersom man i många fall inte har några bevis (inkafolket skrev inte ner något i text) utan får gissa på så goda grunder man kan.
Utan bilder är det svårt att beskriva besöket i detalj, men det var en häftig upplevelse och det är faktiskt svårt att föreställa sig hur folk verkligen levde där för några hundra år sen. Imponerande konstruktioner där man försökt utnyttja det befintliga berget så gott det går, kombinerat med en otrolig utsikt över många av Andernas toppar.
Nu är vi tillbaka i Cusco och det har blivit sovdags, vi åker redan 06:00 imorgon mot Puno vid Titicacasjön, där det tydligen har brutit ut strejker nyligen. Får se om vi kommer att drabbas på något sätt.
När tågresan var avklarad var det dags att äntra bussen som skulle ta oss ca 400 meter uppåt till ingången till den tidigare dolda och bortglömda staden. Kan man få nog av smala serpentinvägar? Vi bjöds på fin utsikt på vägen upp, även om det senare bleknade en aning när vi väl var uppe på toppen.
Vår guide mötte upp oss utanför ingången och tog sig gott om tid att berätta om alla byggnader och deras funktioner; ibland fakta och ibland spekulationer, eftersom man i många fall inte har några bevis (inkafolket skrev inte ner något i text) utan får gissa på så goda grunder man kan.
Utan bilder är det svårt att beskriva besöket i detalj, men det var en häftig upplevelse och det är faktiskt svårt att föreställa sig hur folk verkligen levde där för några hundra år sen. Imponerande konstruktioner där man försökt utnyttja det befintliga berget så gott det går, kombinerat med en otrolig utsikt över många av Andernas toppar.
Nu är vi tillbaka i Cusco och det har blivit sovdags, vi åker redan 06:00 imorgon mot Puno vid Titicacasjön, där det tydligen har brutit ut strejker nyligen. Får se om vi kommer att drabbas på något sätt.
Peru: Höga berg och djupa dalar
Vid åttatiden på onsdagsmorgonen lämnade vi Cusco och åkte nordöstra mot inkas heliga dal Urubamba. Den sägs innehålla världens kanske mest bördiga jord och har dessutom gott om vatten hela året från floden med samma namn. Här odlas mest majs och potatis, huvudingredienser i det peruanska köket förr som nu (det finns för övrigt över 4000 sorters potatis här).
Efter ett kort stopp på en marknad i Ccorao kom vi så småningom fram till Pisac, där orten överskuggas av berg på flera sidor och en stor arkeologisk park finns tillgänglig en bit upp på den norra sidan. Vi åkte bil upp till ingången och gjorde sen en vandring på 1-2 timmar längs slingrande stigar och trappor utan några räcken. Hemma i Sverige hade hela stället stängts på en kaffekvart av nitiska byråkrater.
Under vår lilla promenad fick vi se fina exempel på terrassodlingar, vaktposter och tempel som inkafolket använde. Vi slapp också större turistinvasioner pga att vi gått upp såpass tidigt, vilket vi såklart inte ångrade.
När vi kommit ner till Pisac igen fick vi se ett gammalt bageri (vedugn!) som fortfarande var i bruk. Här träffade vi ett svenskt par som dagen därpå skulle ge sig på att vandra inkaleden. Ett par lyckönskningar var på sin plats, tyckte vi.
Ytterligare bilfärd genom stora fält och plantager följde innan det var dags för buffélunch på ett nyöppnat ställe vid namn Inkalicious. Gott och inte särskilt dyrt. Mätta och belåtna tog vi oss an dagens sista bilsträcka, till Ollantaytambo.
Lite mer fysiska övningar hanns med då det även här finns lämningar längs sluttningarna, dock ofärdiga eftersom spanjorerna hann komma innan byggnaderna blev klara. Jag försökte hänga med i guidens tempo uppför trapporna men den tunna luften gjorde sig snart påmind och en stund fick mitt synfält för sig att krympa lite i takt med mina hjärtslag. Tänk vilken skillnad några tusen meter kan göra :)
Efter att vi slutligen installerat oss på hotellet strosade vi runt i orten en stund och fick bland annat se exempel på de mängder med marsvin som vissa familjer håller sig med, ibland flera hundra. De får växa till sig ett tag innan de steks och äts upp. Vi har inte kunnat smaka marsvin än men hoppas få göra det snart.
Efter ett kort stopp på en marknad i Ccorao kom vi så småningom fram till Pisac, där orten överskuggas av berg på flera sidor och en stor arkeologisk park finns tillgänglig en bit upp på den norra sidan. Vi åkte bil upp till ingången och gjorde sen en vandring på 1-2 timmar längs slingrande stigar och trappor utan några räcken. Hemma i Sverige hade hela stället stängts på en kaffekvart av nitiska byråkrater.
Under vår lilla promenad fick vi se fina exempel på terrassodlingar, vaktposter och tempel som inkafolket använde. Vi slapp också större turistinvasioner pga att vi gått upp såpass tidigt, vilket vi såklart inte ångrade.
När vi kommit ner till Pisac igen fick vi se ett gammalt bageri (vedugn!) som fortfarande var i bruk. Här träffade vi ett svenskt par som dagen därpå skulle ge sig på att vandra inkaleden. Ett par lyckönskningar var på sin plats, tyckte vi.
Ytterligare bilfärd genom stora fält och plantager följde innan det var dags för buffélunch på ett nyöppnat ställe vid namn Inkalicious. Gott och inte särskilt dyrt. Mätta och belåtna tog vi oss an dagens sista bilsträcka, till Ollantaytambo.
Lite mer fysiska övningar hanns med då det även här finns lämningar längs sluttningarna, dock ofärdiga eftersom spanjorerna hann komma innan byggnaderna blev klara. Jag försökte hänga med i guidens tempo uppför trapporna men den tunna luften gjorde sig snart påmind och en stund fick mitt synfält för sig att krympa lite i takt med mina hjärtslag. Tänk vilken skillnad några tusen meter kan göra :)
Efter att vi slutligen installerat oss på hotellet strosade vi runt i orten en stund och fick bland annat se exempel på de mängder med marsvin som vissa familjer håller sig med, ibland flera hundra. De får växa till sig ett tag innan de steks och äts upp. Vi har inte kunnat smaka marsvin än men hoppas få göra det snart.
onsdag 15 juni 2011
Peru: Cusco dansar och ler
Flyget till Cusco tog lite drygt en timme, med fin utsikt över Anderna större delen av tiden. Vi landade mitt i stan där flygplatsen av någon anledning är belägen. Solen sken och blickarna drogs omgående till omgivningen; Cusco ligger nedsänkt omgivet av bergstoppar på alla sidor, men staden har krupit uppåt bergsväggarna på flera håll och ger intryck av att vara väldigt stor. I själva staden bor det drygt 350 000 invånare vilket gör det till Perus näst största stad.
Cusco var huvudstad för inkafolket och det är ett arv som har förvaltats bra, särskilt med tanke på att de katolska spanjorerna gjorde vad de kunde för att förstöra de hedniska templen och allt annat hemskt som fanns i staden med omnejd.
Hursomhelst checkade vi in på hotellet och gick sen en sväng runt de centrala delarna i staden för att hitta något att äta. Vi upptäckte strax att hela Plaza de Armas (stora torget) och gatorna runt omkring var fulla med dansande barn i färgglada dräkter, uppdelade på sina respektive skolklasser. Framför den stora katedralen fanns ett podium med prominenta människor som (såvitt vi förstod) skulle betygsätta varje klass. Det var även mängder med människor som tittade på, så det vevade rejält folkvimmel och massor med musik och dans.
Efter maten var det dags för en guidad tur. Vi hade tur med en väldigt kunnig guide (med fem års universitetsstudier i bagaget) som pratade bra engelska. Första stoppet var just Catedral del Cuzco som egentligen är tre kyrkor som är sammanbyggda. En "bröllopskyrka" till vänster, stora katedralen i mitten och den tidigare, mindre katedralen till höger (enligt Vatikanen får det bara finnas en katedral per torg så den gamla upphörde att vara katedral när den nya stod färdig). Här fick vi lära oss hur smarta spanjorerna var när de skulle försöka konvertera inkafolket till den nya religionen; t.ex. målade man om tavlor som Den sista nattvarden med mat och frukter som fanns i området, för att invånarna lättare skulle kunna identifiera sig med hela konceptet.
Vidare så till Convento de Santo Domingo, som byggdes över ruinerna av inkatemplet Coricancha. Här fanns en hel del rester av det gamla templet, som kom fram efter en större jordbävning. Den raserade stora delar av vad spanjorerna hade byggt, men inkafolket som var duktiga ingenjörer visste hur man skulle bygga jordbävningssäkra byggnader och de murarna hade inte fått en skråma.
Därefter var det dags att bege sig upp i bergen. Anhalt nummer ett var Saqsayhuaman, som numera ligger i ruiner men på sin tid var en del av staden Cusco. Den revs när spanjorerna behövde material till alla sina kyrkor och inte orkade gå länge bort för att hitta sten. Färden gick sen vidare till Q'enqo som var en mumifieringsplats (här fanns även bl.a. en amfiteater), och avslutades med en promenad upp till Tambomachay där man hade rinnande klart vatten från en glaciär. Inkafolket utvecklade ett sinnrikt system för att kunna föra ner vattnet till staden istället för att behöva gå upp dit hela tiden. Idag används vattnet t.ex. till de lokala ölsorterna.
Efter en stärkande natts sömn och en kopp coca-te på morgonen gav vi oss ut för att, tänkte vi, gå till det naturhistoriska museet. Det visade sig att dansandet pågick även idag, och vi fick förklarat för oss att man håller på att förbereda sig inför en festival som börjar 24 juni. Undrar just hur den ser ut med tanke på alla festligheter redan nu? Naturhistoriska tog sin lilla tid att lokalisera men visade sig sen vara stängt för reparation, med viss reservation för att jag missförstod spanskan. Vi spenderade istället lite tid på ett chokladmuseum och kände oss nöjda så.
Lunchen bestod idag av alpacka samt kyckling. I övrigt blev det en del planlöst vandrande i stan, lite filosoferande och kortskrivande på en bänk på Plazan och lite shopping. Vi laddar upp för två innehållsrika dagar härnäst, vi ska nämligen till inkas heliga dal och Machu Picchu.
Cusco var huvudstad för inkafolket och det är ett arv som har förvaltats bra, särskilt med tanke på att de katolska spanjorerna gjorde vad de kunde för att förstöra de hedniska templen och allt annat hemskt som fanns i staden med omnejd.
Hursomhelst checkade vi in på hotellet och gick sen en sväng runt de centrala delarna i staden för att hitta något att äta. Vi upptäckte strax att hela Plaza de Armas (stora torget) och gatorna runt omkring var fulla med dansande barn i färgglada dräkter, uppdelade på sina respektive skolklasser. Framför den stora katedralen fanns ett podium med prominenta människor som (såvitt vi förstod) skulle betygsätta varje klass. Det var även mängder med människor som tittade på, så det vevade rejält folkvimmel och massor med musik och dans.
Efter maten var det dags för en guidad tur. Vi hade tur med en väldigt kunnig guide (med fem års universitetsstudier i bagaget) som pratade bra engelska. Första stoppet var just Catedral del Cuzco som egentligen är tre kyrkor som är sammanbyggda. En "bröllopskyrka" till vänster, stora katedralen i mitten och den tidigare, mindre katedralen till höger (enligt Vatikanen får det bara finnas en katedral per torg så den gamla upphörde att vara katedral när den nya stod färdig). Här fick vi lära oss hur smarta spanjorerna var när de skulle försöka konvertera inkafolket till den nya religionen; t.ex. målade man om tavlor som Den sista nattvarden med mat och frukter som fanns i området, för att invånarna lättare skulle kunna identifiera sig med hela konceptet.
Vidare så till Convento de Santo Domingo, som byggdes över ruinerna av inkatemplet Coricancha. Här fanns en hel del rester av det gamla templet, som kom fram efter en större jordbävning. Den raserade stora delar av vad spanjorerna hade byggt, men inkafolket som var duktiga ingenjörer visste hur man skulle bygga jordbävningssäkra byggnader och de murarna hade inte fått en skråma.
Därefter var det dags att bege sig upp i bergen. Anhalt nummer ett var Saqsayhuaman, som numera ligger i ruiner men på sin tid var en del av staden Cusco. Den revs när spanjorerna behövde material till alla sina kyrkor och inte orkade gå länge bort för att hitta sten. Färden gick sen vidare till Q'enqo som var en mumifieringsplats (här fanns även bl.a. en amfiteater), och avslutades med en promenad upp till Tambomachay där man hade rinnande klart vatten från en glaciär. Inkafolket utvecklade ett sinnrikt system för att kunna föra ner vattnet till staden istället för att behöva gå upp dit hela tiden. Idag används vattnet t.ex. till de lokala ölsorterna.
Efter en stärkande natts sömn och en kopp coca-te på morgonen gav vi oss ut för att, tänkte vi, gå till det naturhistoriska museet. Det visade sig att dansandet pågick även idag, och vi fick förklarat för oss att man håller på att förbereda sig inför en festival som börjar 24 juni. Undrar just hur den ser ut med tanke på alla festligheter redan nu? Naturhistoriska tog sin lilla tid att lokalisera men visade sig sen vara stängt för reparation, med viss reservation för att jag missförstod spanskan. Vi spenderade istället lite tid på ett chokladmuseum och kände oss nöjda så.
Lunchen bestod idag av alpacka samt kyckling. I övrigt blev det en del planlöst vandrande i stan, lite filosoferande och kortskrivande på en bänk på Plazan och lite shopping. Vi laddar upp för två innehållsrika dagar härnäst, vi ska nämligen till inkas heliga dal och Machu Picchu.
måndag 13 juni 2011
Peru: Rundtur i Lima
Dagen började med ett kort besök till Parque del Amor i Miraflores, vackert belägen på klipporna med utsikt över Stilla havet. Parken invigdes 14 februari 1993 och har blivit ett populärt ställe för bröllopsfotografier.
På vindlande småvägar (chauffören vägrade konstant att köra på huvudleder) tog vi oss sen till Museo Rafael Larco Herrera, ett privat museum tillägnat Perus historia fram till den spanska ockupationen 1532. Peru är en av sex "civilisationens vaggor" (de andra är Egypten, Mesopotamien, Indien, Kina och Mellanamerika/Mexico), där civiliserade samhällen uppstod oberoende av och ovetandes om varandra. Trots detta finns det väldiga likheter dem emellan. Kul att få lära sig lite om framförallt Inkakulturen innan det är dags att se den på riktigt.
Vidare sen till downtown Lima, där vi kunde växla lite pengar (det är svårt att få med sig peruanska soles från Sverige). I samma veva hamnade vi nästan mitt i en folkdansparad där man visade upp danser från de olika delarna av landet med tillhörande musik. Senare fick vi även en skymt av en parad tillägnad ett av stadens många helgon; dans och musik är uppskattat här!
Vi hann med ett kort besök på ett nyöppnat gastronomimuseum innan det var dags att bege sig till Convento do San Francisco. Som namnet antyder är det en stor katedral tillhörande franciskanermunkarna. Här fick vi en tur av både katedralen och katakomberna, tur att man inte lider av cellskräck. De användes som Limas första gravplats och det finns fortfarande mängder med ben på display.
Dagen avrundades sen med mat på restaurangen La Rosa Nautica, som ligger på och bredvid en pir ut i havet. Huvuddelen av menyn bestod såklart av fisk och skaldjur. För min del blev det havsaborre, och jag smakade även en bit bläckfisk för att ha det avklarat.
Nu är det snart dags att gå upp (är en aning jetlaggad) för morgonflyg upp i bergen. Ska bli kul att se om man kan andas alls däruppe.
På vindlande småvägar (chauffören vägrade konstant att köra på huvudleder) tog vi oss sen till Museo Rafael Larco Herrera, ett privat museum tillägnat Perus historia fram till den spanska ockupationen 1532. Peru är en av sex "civilisationens vaggor" (de andra är Egypten, Mesopotamien, Indien, Kina och Mellanamerika/Mexico), där civiliserade samhällen uppstod oberoende av och ovetandes om varandra. Trots detta finns det väldiga likheter dem emellan. Kul att få lära sig lite om framförallt Inkakulturen innan det är dags att se den på riktigt.
Vidare sen till downtown Lima, där vi kunde växla lite pengar (det är svårt att få med sig peruanska soles från Sverige). I samma veva hamnade vi nästan mitt i en folkdansparad där man visade upp danser från de olika delarna av landet med tillhörande musik. Senare fick vi även en skymt av en parad tillägnad ett av stadens många helgon; dans och musik är uppskattat här!
Vi hann med ett kort besök på ett nyöppnat gastronomimuseum innan det var dags att bege sig till Convento do San Francisco. Som namnet antyder är det en stor katedral tillhörande franciskanermunkarna. Här fick vi en tur av både katedralen och katakomberna, tur att man inte lider av cellskräck. De användes som Limas första gravplats och det finns fortfarande mängder med ben på display.
Dagen avrundades sen med mat på restaurangen La Rosa Nautica, som ligger på och bredvid en pir ut i havet. Huvuddelen av menyn bestod såklart av fisk och skaldjur. För min del blev det havsaborre, och jag smakade även en bit bläckfisk för att ha det avklarat.
Nu är det snart dags att gå upp (är en aning jetlaggad) för morgonflyg upp i bergen. Ska bli kul att se om man kan andas alls däruppe.
söndag 12 juni 2011
Peru: Målet nått!
Sådär, då har jag till sist lyckats klara av målsättningen att besöka alla (permanent bebodda) kontinenter innan min 30-årsdag. Sydamerika och mer specifikt Peru blev sist ut i raden. Nu behöver jag ett nytt mål.. :)
Resan hit tog ungefär 21 timmar från att dörren låstes hemma tills vi var på plats vid Hotel Senorial i Lima, varav drygt 15 gick åt till att flyga. Tre filmer och en och en halv bok gick åt under tiden, plus lite sömn. Vi välkomnades genom att se Anderna i solnedgång under inflygningen, mycket vackert!
Imorrn blir det en rundtur i Lima (som har nästan lika många invånare som Sverige) innan vi åker upp till bergen och Cusco. Återkommer när och om jag har möjlighet :)
Resan hit tog ungefär 21 timmar från att dörren låstes hemma tills vi var på plats vid Hotel Senorial i Lima, varav drygt 15 gick åt till att flyga. Tre filmer och en och en halv bok gick åt under tiden, plus lite sömn. Vi välkomnades genom att se Anderna i solnedgång under inflygningen, mycket vackert!
Imorrn blir det en rundtur i Lima (som har nästan lika många invånare som Sverige) innan vi åker upp till bergen och Cusco. Återkommer när och om jag har möjlighet :)
söndag 20 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
Indien: Österut/norrut
Nu har man alltså varit vid Taj Mahal. Been there, done that. Nej, visst var det en imponerande syn, minst sagt. Hela stället är gjort av vit marmor med inlagda ädelstenar av olika slag, man har alltså inte använt några målarfärger nånstans och det är därför det ser lika fint ut idag som för 350 år sen.. och det är också en stor anledning till att det tog 22 år att bygga hela mausoleet.
Efter Taj Mahal fick vi en bra rundvandring i det röda fortet i Agra. Härifrån regerade Shah Jahan (som byggde Taj Mahal till sin fru Mumtaz ära) i många år innan hans son spärrade in honom i fortet, förklarade att shahen blivit dålig och utropade sig själv till ny kung. Ett imponerande byggnadsverk, och det var lätt att förstå varför Shah Jahan ansågs vara en god och generös kung.
Efter lite relaxing på hotellet var det så dags att borda ett nattåg mot Varanasi. Vi hade fått hjälp med bokning av biljetter och hamnade därmed i en bra vagn, kanske jämförbar med vad en svensk 3 kl-vagn skulle likna. Sängarna var inget vidare och för min del blev det en lång natt med en något stel nacke som följd.
Framme i Varanasi (världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, den stora heliga staden för hinduer och buddhister) checkade vi in på hotellet och slumrade lite innan det var dags att ge sig iväg för en tur ner till Ganges. Vi gick genom en stor marknadsplats innan vi kom fram till "main ghat", alltså den viktigaste trappan ner mot floden (det finns totalt 64 ghats kvar i staden). Här höll man på att göra i ordning för kvällsbön, och vi äntrade en båt för att se skådespelet från vattnet. Innan ceremonin satte igång blev vi visade en kremeringsplats för de tre översta kasten som finns i landet. Själva böneceremonin stördes en del av det enorma antal myggor och liknande som flockades runt alla oss ute i vattnet..
Morgonen därpå begav vi oss tidigt tillbaka till Ganges för att bevittna pilgrimer som tog sig ett morgondopp. Varje hindu med självrespekt försöker komma till Varanasi minst en gång i livet för att gå igenom denna ritual, ungefär som muslimer och Mekka. Vi såg även denna gång allt från en båt.
Efter lunch tog vi en promenad runt hotellet och hamnade mitt i ett politiskt möte, där en gammal man i långt vitt hår bjöd oss in för att se lite närmare. Vi hade såklart ingen aning om vad han ville eftersom han bara pratade hindi, men vi passade på att hänga med en bit och fotografera lite innan vi smög ut igen. Värt att notera var att kor även bevistar politiska tillställningar.
Efter ytterligare ett lika obekvämt nattåg (Varanasi - New Jalpaiguri) bar det av upp mot bergen och Darjeeling i taxi. Resan på ca tio mil tog ungefär tre timmar (pga stigningen och den dåliga vägkvaliteten) och bar oss mer än 2000 meter upp mot foten av Himalaya. Vi var väldigt imponerade över att se en stad med 90 000 invånare hänga längs en bergvägg. Resan och den lite tunnare luften hade kört slut på oss ganska rejält och det blev en ordentlig tupplur när vi kommit fram till hotellet.
Pga ett litet missöde med hämtningen vid stationen i New Jalpaiguri fick vi lite kompensation i form av en halv dags guidad tur även idag, torsdag. Vi satte av efter frukost för att se Himalayan Mountaineering Institute samt Himalayan Zoo, men i samma stund som vi klev ur bilen kom guiden på att bägge ställena har stängt varje torsdag. Jippie. Istället tog han oss först till ett gammalt center för tibetanska flyktingar där man kunde köpa handtillverkade saker för i princip inga pengar alls, och därefter till en tebutik (såklart!) där man fick nöjet att provsmaka teer innan det var dags att handla.
Vi lyckades även komma över biljetter för att åka Darjeeling Himalayan Railway, populärt kallat "The Toy Train". Järnvägen finns på Unescos världsarvslista och har en sträckning på ungefär nio mil. Vi åkte tur och retur till Ghoom, 8 km bort, vilket fick räcka gott eftersom resan enkel väg tog 40 minuter (alltså 12 km/h). Det var dock häftigt att åka ångtåg från 1800-talet längs bergväggen, på spår som inte var mer än två fot breda.
Det stora minuset så här långt gällande Darjeeling är att vi inte sett en skymt av Himalaya pga det disiga vädret. Vi har bokat en tur till en utsiktsplats (Tiger Hill) imorgon bitti (vi ska vara där innan soluppgången) och hoppas på att vi då kan få en skymt av bergen åtminstone. De flesta verkar iaf vara överens om att tidig morgon är största chansen.
Efter Taj Mahal fick vi en bra rundvandring i det röda fortet i Agra. Härifrån regerade Shah Jahan (som byggde Taj Mahal till sin fru Mumtaz ära) i många år innan hans son spärrade in honom i fortet, förklarade att shahen blivit dålig och utropade sig själv till ny kung. Ett imponerande byggnadsverk, och det var lätt att förstå varför Shah Jahan ansågs vara en god och generös kung.
Efter lite relaxing på hotellet var det så dags att borda ett nattåg mot Varanasi. Vi hade fått hjälp med bokning av biljetter och hamnade därmed i en bra vagn, kanske jämförbar med vad en svensk 3 kl-vagn skulle likna. Sängarna var inget vidare och för min del blev det en lång natt med en något stel nacke som följd.
Framme i Varanasi (världens äldsta kontinuerligt bebodda stad, den stora heliga staden för hinduer och buddhister) checkade vi in på hotellet och slumrade lite innan det var dags att ge sig iväg för en tur ner till Ganges. Vi gick genom en stor marknadsplats innan vi kom fram till "main ghat", alltså den viktigaste trappan ner mot floden (det finns totalt 64 ghats kvar i staden). Här höll man på att göra i ordning för kvällsbön, och vi äntrade en båt för att se skådespelet från vattnet. Innan ceremonin satte igång blev vi visade en kremeringsplats för de tre översta kasten som finns i landet. Själva böneceremonin stördes en del av det enorma antal myggor och liknande som flockades runt alla oss ute i vattnet..
Morgonen därpå begav vi oss tidigt tillbaka till Ganges för att bevittna pilgrimer som tog sig ett morgondopp. Varje hindu med självrespekt försöker komma till Varanasi minst en gång i livet för att gå igenom denna ritual, ungefär som muslimer och Mekka. Vi såg även denna gång allt från en båt.
Efter lunch tog vi en promenad runt hotellet och hamnade mitt i ett politiskt möte, där en gammal man i långt vitt hår bjöd oss in för att se lite närmare. Vi hade såklart ingen aning om vad han ville eftersom han bara pratade hindi, men vi passade på att hänga med en bit och fotografera lite innan vi smög ut igen. Värt att notera var att kor även bevistar politiska tillställningar.
Efter ytterligare ett lika obekvämt nattåg (Varanasi - New Jalpaiguri) bar det av upp mot bergen och Darjeeling i taxi. Resan på ca tio mil tog ungefär tre timmar (pga stigningen och den dåliga vägkvaliteten) och bar oss mer än 2000 meter upp mot foten av Himalaya. Vi var väldigt imponerade över att se en stad med 90 000 invånare hänga längs en bergvägg. Resan och den lite tunnare luften hade kört slut på oss ganska rejält och det blev en ordentlig tupplur när vi kommit fram till hotellet.
Pga ett litet missöde med hämtningen vid stationen i New Jalpaiguri fick vi lite kompensation i form av en halv dags guidad tur även idag, torsdag. Vi satte av efter frukost för att se Himalayan Mountaineering Institute samt Himalayan Zoo, men i samma stund som vi klev ur bilen kom guiden på att bägge ställena har stängt varje torsdag. Jippie. Istället tog han oss först till ett gammalt center för tibetanska flyktingar där man kunde köpa handtillverkade saker för i princip inga pengar alls, och därefter till en tebutik (såklart!) där man fick nöjet att provsmaka teer innan det var dags att handla.
Vi lyckades även komma över biljetter för att åka Darjeeling Himalayan Railway, populärt kallat "The Toy Train". Järnvägen finns på Unescos världsarvslista och har en sträckning på ungefär nio mil. Vi åkte tur och retur till Ghoom, 8 km bort, vilket fick räcka gott eftersom resan enkel väg tog 40 minuter (alltså 12 km/h). Det var dock häftigt att åka ångtåg från 1800-talet längs bergväggen, på spår som inte var mer än två fot breda.
Det stora minuset så här långt gällande Darjeeling är att vi inte sett en skymt av Himalaya pga det disiga vädret. Vi har bokat en tur till en utsiktsplats (Tiger Hill) imorgon bitti (vi ska vara där innan soluppgången) och hoppas på att vi då kan få en skymt av bergen åtminstone. De flesta verkar iaf vara överens om att tidig morgon är största chansen.
måndag 14 mars 2011
Indien: Mat
Det finns såklart mängder med restauranger här, och menyerna är överfulla med alternativ, men det är ändå inte nån speciell stor variation på den inhemska maten. En skål med kyckling, lamm eller cottage cheese (minst hälften av rätterna är vegetariska) plus en grön, röd eller gul sås i olika starka kombinationer. Till det äter man ris eller hellre nan-bröd.
Vi har provat lite olika varianter och det mesta är riktigt gott, även om det blir lite väl lika ibland. Idag blev det dock vegetarisk pasta till lunch för min del, suget efter "vanlig" mat tog överhanden. Efter maten fick vi ett fat med småsaker som skulle vara bra för matsmältningen; torkad papaya, aniskorn, sockerkulor som smakade precis som gamla bröstkarameller samt bitar av betelnöt (en frän lukt som kan kännas lite överallt här). Anis och socker visade sig vara en riktigt bra kombination.
Vi har provat lite olika varianter och det mesta är riktigt gott, även om det blir lite väl lika ibland. Idag blev det dock vegetarisk pasta till lunch för min del, suget efter "vanlig" mat tog överhanden. Efter maten fick vi ett fat med småsaker som skulle vara bra för matsmältningen; torkad papaya, aniskorn, sockerkulor som smakade precis som gamla bröstkarameller samt bitar av betelnöt (en frän lukt som kan kännas lite överallt här). Anis och socker visade sig vara en riktigt bra kombination.
lördag 12 mars 2011
Indien: Road trip
Delhi ar fruktansvart stort, inte konstigt nar nastan dubbelt sa manga manniskor som det finns svenskar bor dar. Utan en egen taxi (som kostade ca 400 kr i hyra for hela dagen) hade vi knappast hunnit se mer an kanske en av de sevardheter vi sag i fredags.
Vi borjade var sightseeingtur med Red Fort i Old Delhi, ett stort komplex som byggdes av Shah Jahan pa 1600-talet som ett led i att flytta huvudstaden fran Agra till Delhi. Fortet fungerade som palats och bostad for den kungliga familjen och var huvudstad anda tills britterna tog over i mitten av 1800-talet och byggde upp det som kallas New Delhi. Fortet anvandes som brittisk garnison tills Indien blev sjalvstandigt 1947.
Fran Red Fort tog vi en promenad genom febril marknadsaktivitet i smala grander fram till vart nasta mal: Jama Masjid, Indiens storsta moské. Aven den byggdes av Shah Jahan. Har samlas atminstone 15 000 personer varje fredag for fredagsbon. Vi fick en "ofrivillig" guidning av en liten kille som aven tog duktigt betalt (ca 70 kr). Han var dock bade bra pa engelska och verkade valdigt insatt, det var en klart intressant rundvandring.
Mat intogs pa Karim's mitt i groten av folk, marknader och nedgangna hus. Trots (eller kanske tack vare) detta har restaurangen hamnat pa tidningen Time:s lista over de allra basta restaurangerna i Asien! Maten var riktigt god, tyvarr upptackte vi efterat att Erling blivit av med sin planbok :(
Hursomhelst, jag hade ocksa lite pengar pa mig sa vi fortsatte var resa. Nasta stopp var Bahá'í House of Worship, eller Lotus Temple som det kallas pga sitt utseende. Det ar huvudtemplet i Indien for Bahá'í-religionen, som bygger pa enighet mellan alla folk oavsett ras och religion. En vacker byggnad och valdigt lugnt och stillsamt darinne.
Vi hann aven precis med att se Qutub Minar som ar en 72 meter hog minaret. Kvallen spenderades sen runt Connaught Place som ar det stora fina handelsomradet i mitten av Delhi.
Igar lamnade vi Delhi och begav oss i taxi mot Bharatpur. Resan tog ungefar sju timmar inklusive lunch, och vilken resa sen! Nastan andlosa strackor av omvaxlande slum och lite mindre slum, som senare byttes i mer oppen mark och jordbruk innan det borjade om igen. Det ar svart att beskriva i ord men vi var fascinerade nastan hela resan. Vagen var atminstone bra storre delen av tiden, men sista tre milen innan vi var framme var de langsammaste tre milen jag nansin akt.
Vi inkvarterades sen i ett gammalt maharadjapalats fran 1890, ett helt fantastiskt hotell dar man verkligen kunde kanna sig som kung for en dag.
Idag har vi forflyttat oss till Agra och ska om ett par timmar ut for att se Taj Mahal i skymningen fran andra sidan floden. Pa vagen hit var vi i Fatehpur Sikri som var Indiens andra huvudstad, byggd av kung Akbar som minst sagt verkar ha varit gjord av pengar, och generos till tusen utover det. Han levde gott i staden i tio ar med sina tre fruar och 5 000 ytterligare kvinnor i sitt harem.. efter att han flyttade till Lahore i Pakistan forfoll stallet dock och blev i princip overgivet.
Vi borjade var sightseeingtur med Red Fort i Old Delhi, ett stort komplex som byggdes av Shah Jahan pa 1600-talet som ett led i att flytta huvudstaden fran Agra till Delhi. Fortet fungerade som palats och bostad for den kungliga familjen och var huvudstad anda tills britterna tog over i mitten av 1800-talet och byggde upp det som kallas New Delhi. Fortet anvandes som brittisk garnison tills Indien blev sjalvstandigt 1947.
Fran Red Fort tog vi en promenad genom febril marknadsaktivitet i smala grander fram till vart nasta mal: Jama Masjid, Indiens storsta moské. Aven den byggdes av Shah Jahan. Har samlas atminstone 15 000 personer varje fredag for fredagsbon. Vi fick en "ofrivillig" guidning av en liten kille som aven tog duktigt betalt (ca 70 kr). Han var dock bade bra pa engelska och verkade valdigt insatt, det var en klart intressant rundvandring.
Mat intogs pa Karim's mitt i groten av folk, marknader och nedgangna hus. Trots (eller kanske tack vare) detta har restaurangen hamnat pa tidningen Time:s lista over de allra basta restaurangerna i Asien! Maten var riktigt god, tyvarr upptackte vi efterat att Erling blivit av med sin planbok :(
Hursomhelst, jag hade ocksa lite pengar pa mig sa vi fortsatte var resa. Nasta stopp var Bahá'í House of Worship, eller Lotus Temple som det kallas pga sitt utseende. Det ar huvudtemplet i Indien for Bahá'í-religionen, som bygger pa enighet mellan alla folk oavsett ras och religion. En vacker byggnad och valdigt lugnt och stillsamt darinne.
Vi hann aven precis med att se Qutub Minar som ar en 72 meter hog minaret. Kvallen spenderades sen runt Connaught Place som ar det stora fina handelsomradet i mitten av Delhi.
Igar lamnade vi Delhi och begav oss i taxi mot Bharatpur. Resan tog ungefar sju timmar inklusive lunch, och vilken resa sen! Nastan andlosa strackor av omvaxlande slum och lite mindre slum, som senare byttes i mer oppen mark och jordbruk innan det borjade om igen. Det ar svart att beskriva i ord men vi var fascinerade nastan hela resan. Vagen var atminstone bra storre delen av tiden, men sista tre milen innan vi var framme var de langsammaste tre milen jag nansin akt.
Vi inkvarterades sen i ett gammalt maharadjapalats fran 1890, ett helt fantastiskt hotell dar man verkligen kunde kanna sig som kung for en dag.
Idag har vi forflyttat oss till Agra och ska om ett par timmar ut for att se Taj Mahal i skymningen fran andra sidan floden. Pa vagen hit var vi i Fatehpur Sikri som var Indiens andra huvudstad, byggd av kung Akbar som minst sagt verkar ha varit gjord av pengar, och generos till tusen utover det. Han levde gott i staden i tio ar med sina tre fruar och 5 000 ytterligare kvinnor i sitt harem.. efter att han flyttade till Lahore i Pakistan forfoll stallet dock och blev i princip overgivet.
onsdag 9 mars 2011
Indien: På plats i Delhi
Årets första långresa! Jag och morbror Erling byter svensk snö och kyla mot indisk vår och 20-30 grader sol och hoppas på att läget är lite skönare hemma när vi kommer åter om ett par veckor.
Efter ett litet skutt över Östersjön satt vi fast på Helsinki-Vantaa i några timmar, och passade på att förfriska oss med lite knackkorv och öl. Vi såg även några norrmän överglänsa svenskarna i skidskytte.. roligare start på resan kunde man ju ha. Lite gratissurf på mobilen fick pigga upp.
Planet till Delhi blev en aning försenat av "operativa orsaker". Maten var hursomhelst god och vi hann åtminstone slumra någon timme (jag passade också på att se Black Swan på flygplans-TV:n), något som kändes nödvändigt eftersom det redan skulle vara morgon när vi landade. Vi möttes på flygplatsen av en arrangerad transfer till hotellet och blev tillsagda att bilbälten inte behövdes, det var bara för de som satt i framsätena. Med tanke på trafikkaoset redan tidigt på morgonen kändes det lite märkligt.. men men, i Indien gör man som indierna, antar jag.
Hotellet i Delhi hade vi fått lokal hjälp med att boka (av Harish, en gammal arbetskontakt till Erling). Vid första anblicken är det antagligen det klart sämsta vi kommer bo på under resan, även om det inte är sjabbigt på något sätt (invändigt). Området runt hotellet kan man inte säga samma sak om, men det verkar ganska lugnt.
Harish kom och hälsade på en snabbis, han kommer antagligen vilja ta hand om oss så mycket han kan under tiden vi är i Delhi. Time will tell.. men det känns på något sätt bra att ha ett slags fast punkt i en stad på 17 miljoner invånare. Han verkar vara en trevlig prick hursomhelst.
Vi har även hunnit med en kortare tur i cykelriksha, ute på flerfiliga bilvägar (!). Stackarn som körde var nog inte van att behöva släpa på två stora europeer och fick kämpa ganska hårt.
Imorrn blir det troligen monumentsightseeing runt om i stan (via taxi).
Efter ett litet skutt över Östersjön satt vi fast på Helsinki-Vantaa i några timmar, och passade på att förfriska oss med lite knackkorv och öl. Vi såg även några norrmän överglänsa svenskarna i skidskytte.. roligare start på resan kunde man ju ha. Lite gratissurf på mobilen fick pigga upp.
Planet till Delhi blev en aning försenat av "operativa orsaker". Maten var hursomhelst god och vi hann åtminstone slumra någon timme (jag passade också på att se Black Swan på flygplans-TV:n), något som kändes nödvändigt eftersom det redan skulle vara morgon när vi landade. Vi möttes på flygplatsen av en arrangerad transfer till hotellet och blev tillsagda att bilbälten inte behövdes, det var bara för de som satt i framsätena. Med tanke på trafikkaoset redan tidigt på morgonen kändes det lite märkligt.. men men, i Indien gör man som indierna, antar jag.
Hotellet i Delhi hade vi fått lokal hjälp med att boka (av Harish, en gammal arbetskontakt till Erling). Vid första anblicken är det antagligen det klart sämsta vi kommer bo på under resan, även om det inte är sjabbigt på något sätt (invändigt). Området runt hotellet kan man inte säga samma sak om, men det verkar ganska lugnt.
Harish kom och hälsade på en snabbis, han kommer antagligen vilja ta hand om oss så mycket han kan under tiden vi är i Delhi. Time will tell.. men det känns på något sätt bra att ha ett slags fast punkt i en stad på 17 miljoner invånare. Han verkar vara en trevlig prick hursomhelst.
Vi har även hunnit med en kortare tur i cykelriksha, ute på flerfiliga bilvägar (!). Stackarn som körde var nog inte van att behöva släpa på två stora europeer och fick kämpa ganska hårt.
Imorrn blir det troligen monumentsightseeing runt om i stan (via taxi).
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)